Att få rumpan ur lagunen

Taggade för att bestiga berg och svettas kopiöst i Polynesiens sol, släpptes vi av vid Bora Boras strand en tisdagsmorgon. Guiden vars tur vi anmält oss till mötte oss utanför restaurang Bloody Marys. Med långt hår i hästsvans och en spinkig, senig figur som skvallrar om att han vandrar långt varje dag, hälsade han på oss som Azdin. Till utseendet en polynesisk man med traditionella stiles tattuering längst hela vaden... Men i grund och botten en fransman med marockanskt ursprung.
Taxin som skulle ta oss till början av berget var sen.
Det var ingen överraskning tydligen, det är genetiskt i den här ökulturen påpekade Azdin. Han droppade ett av sina favoritordspråk, nickade till Rosis handled med klockan hon bar. You've got a watch but I've got time. Tid verkar inte vara något den mannen ligger sömnlös för om natten.
När vandringen började, förstog vi att det inte alls var någon utmanande bergstoppsbestigning som väntade. Nej, detta skulle bli en dag bombad med Bora Bora historia, botanik och smakprov på allt vad som dinglar i skogens buskar och grenar.
För en hiskelig massa år sedan, bodde alla öbor i bergen. Bora Boras folk var då INTE fiskare utan bönder berättar Azdin. Där levde de utav vad som växte i djungeln och höll sig borta från havet och alla faror det innebar. Man trodde på onda havsgudar och höll sig på avstånd, också tack vare hajar liksom naturens krafter som tsunamis. När européerna kom och koloniserade jagades öborna ner från berget och man förstörde hela tempel och byar. Sedan dess har folkens bosatt sig längst med strandkanterna och fått itutat i sig att det är i bergen och djungeln de onda andarna bor. När Azdin steg iland på ön, lät han sig inte skrämmas av gamla spökhistorier utan gav sig ut i djungeln. Utbildad inom botanik och historia gjorde han snart upptäckter som någon obildad skulle missat. Han fann ett intakt polynesiskt tempel, vilket är en öppen plats utan tak med lavastenar till golv och block av korall till altare. I skogen fann han vad som varit urbefolkningens byar med plantage av frukt, grönsaker, nötter, kaffe och vanilj, bland annat. Men mest fascinerande var trädet nedan...

Banyan träd, strypfikus också kallat. Det växer lite lusigt, luftrötter letar sig ner från grenarna och växer fast när det når marken. Så, det hänger ner rötter som lianer från trädet, Azdin trasslade fast en bunt i sitt hårburr och undrade om vi sett Avatar? Vet inte hur mycket sant han snackade under dagen, men han påstod att inspirationen till iden i filmen om trädet var just här. Så där satt han ofta och filosoferade, förenad spirituellt med trädet genom rötterna till sin hästsvans. Alla har vi våra sätt att varva ner va?

Vi fick dessutom veta att i polynesiens kultur, när hövdingar/kungar skulle begravas så spelade trädet en viktig roll. Kropparna lindades nämligen in likt en mumie och stoppades sedan in bland trädets stammar. Eftersom trädet expanderar med de nya rötterna som når marken, vävs stamträdet in och fungerade som en gravplats... Jisses! Jag var just lockad att testa hur lämpat klätterträd detta var, men kände inte för att trampa på hövingarnas gravplats. För att understyrka att detta inte bara var teorier, hade ett ultraljud gjorts på stammen och enligt guiden hade man sett skelett av en handfull människor... Otrolig vackert träd och en häpnadsväckande historia. Det var fler berättelser till stenar och graveringar runtom, men det lät mest som rappakalja och hittepå i mina öron så dessa utesluter jag.

Naturen fascinerar på dessa öar. Färgerna och variationen växter, det är så botanikern i mig väcks till liv! Bird of paradise (gul) och tahitian hibiscus (orange) var det enda jag la på minnet av blommorna. Såå... studera latinska namn och släkten kanske inte är någon god ide ändå.
Azdin plockade hibiskusar och sa åt oss att tugga på dem, så det gjorde vi som en flock tama lamm. Jora, ätbara blommor, fint!
Vi traskade på och kom till de olika plantagen som bönderna livnärt sig på för hundratals år sedan. Till vår lunch picknick åt vi färsk grapefrukt, precis tagna från trädgrenen.

Man gläds åt att veta det finns inga ormar i Franska Polynesien när man traskar fram i det lummiga buskagen. Det enda guiden sa att vi behövde se upp för var giftiga tusenfotingar och skydda oss mot mygg. Den stora gran finale på denna vandring var uppe på en höjd med utsikt över lagunen. Åter igen skulle vi överraskas (hela dagen sysslade han med detta) och fick inte lov att kolla upp förrän det rätta tillfället. Så, hand i hand med blicken i marken gick vi fram till platån där Azdin, dramaten, slutligen sa Look and cry. Tomte. Men jo, häftig utsikt indeed!  

 Azdin uttryckte en sådan kärlek till kulturen och människorna i Franska polynesien. Han sa det så att han hittat hem när han flyttat hit. Men, det hindrade honom inte det minsta att förvissa oss om hur ohyggligt lata han tycker öborna är. De sitter helst med en hinano (lokal öl) i näven och rumpan i lagunen, uttryckte han det. Jag klandrar dem inte. Lagunen är fantastisk, här in the pearl of the pacific! Men lagunen och resorterna är också vad de allra flesta ser av Bora Bora. Azdin försöker ändra på det genom att erbjuda turer upp i bergen, till alla historiska platser han funnit och kan berätta så mycket om.