Skrutt.

En knepig vecka har det varit här i huset. Vi är i slutet på säsongen, det märks på stämningen och motivationen som dalar sakta men säkert. Allesammans verkar inställda på att ta sitt pick och pack och fara vidare. Mig inkluderad. Att förbereda frullen känns allt mer oinspirerande för var dag och att laga denna enformiga meny. Jag vill nog säga att vi är mättade. På varandra. Jobbet. Att vara isolerad i Hinterglemm. Och vintern också för den delen. Fram med shortsen tack!

Inte helt otippat var det världens ståhej i köket i morse. Det var hårda ord och inga visor när två i teamet rök ihop. Klart luften behöver rensas ibland, inte konstigt alls, men uuuh vad obekväm jag känner mig i sådana situationer. Jag var djupt koncentrerad att frenetiskt torka disk när de höll låda (med parabolöron såklart, men det var svårt att följa denna heta debatt på tyska)! Min roomie var fast besluten att sticka hem tidigare efter detta, gud förbjude! Tack och lov stannar hon veckan ut, inte helt utan en dos övertalning från mig, hehe.

Förra veckan hade vi för övrigt våra omtalade gäster från University of Amsterdam. Vi nya säsongare hade varnats i förväg av grabbarna för just dessa gäster, att de alltid är värst, på alla sätt och vis. Alla fördomar besannades under veckan de var här. Det förgyllde inte vår vardag. Jag fattar inte hur de kunde festa stenhårt och vara galet högljudda, hela natten och hela veckan. Lite imponerande faktiskt, fattar inte hur de orkade. Roande var det också när de pallrar sig till frukosten i sista stund, hesa som skator, bleka och med ögonen i kors- superbakis. Mindre underhållande var att städa: läs reparera huset efter stormen, kallad "Dutches". Roligt hade de haft minsann, kastat blomkrukor från balkongen, hällt salt i sockret, gömt tavlorna osv. Skoj skoj, det är visst en lekstuga vi driver här (ja, jag är medveten om att jag låter som om jag är 70 bast). Men vad är det roliga med att fylla ett ölglass fullt i kobajs och gömma det under sängen? Tack för grisveckan och den äckliga avskedspresent. Assholes!

Jag har också som grädde på moset lyckats kvadda min fina, glittriga bräda. Dönci kände för att åka off piste och undersöka nya möjligheter att ta sig ner för berget en dag, med mig hack i häl. Ingen genial idé att följa efter honom, för snön har börjat smälta undan och givetvis börjar det komma fram sten och geggamoja här och där. Jag åkte över ett par stenar och ramlade i en hästskit, vilket resulterade i en rejäl repa och lortiga täckbyxor - skitdag. Brädan var Andy schyst och lämnade in på lagning åt mig. Glad i hågen att fått den lagad (det tog ett par dagar) hämtade jag den och skuttade lyckligt iväg till liften . Men med min vanliga tur, gör jag upptäckten efter en timme i backen att den är kvaddad igen. Jag skulle ha begärt pengarna tillbaka för den usla lagningen, om det inte varit för att jag fick det gratis. Nu håller jag tummarna för att de verkligen kan laga den...