Att få rumpan ur lagunen

Taggade för att bestiga berg och svettas kopiöst i Polynesiens sol, släpptes vi av vid Bora Boras strand en tisdagsmorgon. Guiden vars tur vi anmält oss till mötte oss utanför restaurang Bloody Marys. Med långt hår i hästsvans och en spinkig, senig figur som skvallrar om att han vandrar långt varje dag, hälsade han på oss som Azdin. Till utseendet en polynesisk man med traditionella stiles tattuering längst hela vaden... Men i grund och botten en fransman med marockanskt ursprung.
Taxin som skulle ta oss till början av berget var sen.
Det var ingen överraskning tydligen, det är genetiskt i den här ökulturen påpekade Azdin. Han droppade ett av sina favoritordspråk, nickade till Rosis handled med klockan hon bar. You've got a watch but I've got time. Tid verkar inte vara något den mannen ligger sömnlös för om natten.
När vandringen började, förstog vi att det inte alls var någon utmanande bergstoppsbestigning som väntade. Nej, detta skulle bli en dag bombad med Bora Bora historia, botanik och smakprov på allt vad som dinglar i skogens buskar och grenar.
För en hiskelig massa år sedan, bodde alla öbor i bergen. Bora Boras folk var då INTE fiskare utan bönder berättar Azdin. Där levde de utav vad som växte i djungeln och höll sig borta från havet och alla faror det innebar. Man trodde på onda havsgudar och höll sig på avstånd, också tack vare hajar liksom naturens krafter som tsunamis. När européerna kom och koloniserade jagades öborna ner från berget och man förstörde hela tempel och byar. Sedan dess har folkens bosatt sig längst med strandkanterna och fått itutat i sig att det är i bergen och djungeln de onda andarna bor. När Azdin steg iland på ön, lät han sig inte skrämmas av gamla spökhistorier utan gav sig ut i djungeln. Utbildad inom botanik och historia gjorde han snart upptäckter som någon obildad skulle missat. Han fann ett intakt polynesiskt tempel, vilket är en öppen plats utan tak med lavastenar till golv och block av korall till altare. I skogen fann han vad som varit urbefolkningens byar med plantage av frukt, grönsaker, nötter, kaffe och vanilj, bland annat. Men mest fascinerande var trädet nedan...

Banyan träd, strypfikus också kallat. Det växer lite lusigt, luftrötter letar sig ner från grenarna och växer fast när det når marken. Så, det hänger ner rötter som lianer från trädet, Azdin trasslade fast en bunt i sitt hårburr och undrade om vi sett Avatar? Vet inte hur mycket sant han snackade under dagen, men han påstod att inspirationen till iden i filmen om trädet var just här. Så där satt han ofta och filosoferade, förenad spirituellt med trädet genom rötterna till sin hästsvans. Alla har vi våra sätt att varva ner va?

Vi fick dessutom veta att i polynesiens kultur, när hövdingar/kungar skulle begravas så spelade trädet en viktig roll. Kropparna lindades nämligen in likt en mumie och stoppades sedan in bland trädets stammar. Eftersom trädet expanderar med de nya rötterna som når marken, vävs stamträdet in och fungerade som en gravplats... Jisses! Jag var just lockad att testa hur lämpat klätterträd detta var, men kände inte för att trampa på hövingarnas gravplats. För att understyrka att detta inte bara var teorier, hade ett ultraljud gjorts på stammen och enligt guiden hade man sett skelett av en handfull människor... Otrolig vackert träd och en häpnadsväckande historia. Det var fler berättelser till stenar och graveringar runtom, men det lät mest som rappakalja och hittepå i mina öron så dessa utesluter jag.

Naturen fascinerar på dessa öar. Färgerna och variationen växter, det är så botanikern i mig väcks till liv! Bird of paradise (gul) och tahitian hibiscus (orange) var det enda jag la på minnet av blommorna. Såå... studera latinska namn och släkten kanske inte är någon god ide ändå.
Azdin plockade hibiskusar och sa åt oss att tugga på dem, så det gjorde vi som en flock tama lamm. Jora, ätbara blommor, fint!
Vi traskade på och kom till de olika plantagen som bönderna livnärt sig på för hundratals år sedan. Till vår lunch picknick åt vi färsk grapefrukt, precis tagna från trädgrenen.

Man gläds åt att veta det finns inga ormar i Franska Polynesien när man traskar fram i det lummiga buskagen. Det enda guiden sa att vi behövde se upp för var giftiga tusenfotingar och skydda oss mot mygg. Den stora gran finale på denna vandring var uppe på en höjd med utsikt över lagunen. Åter igen skulle vi överraskas (hela dagen sysslade han med detta) och fick inte lov att kolla upp förrän det rätta tillfället. Så, hand i hand med blicken i marken gick vi fram till platån där Azdin, dramaten, slutligen sa Look and cry. Tomte. Men jo, häftig utsikt indeed!  

 Azdin uttryckte en sådan kärlek till kulturen och människorna i Franska polynesien. Han sa det så att han hittat hem när han flyttat hit. Men, det hindrade honom inte det minsta att förvissa oss om hur ohyggligt lata han tycker öborna är. De sitter helst med en hinano (lokal öl) i näven och rumpan i lagunen, uttryckte han det. Jag klandrar dem inte. Lagunen är fantastisk, här in the pearl of the pacific! Men lagunen och resorterna är också vad de allra flesta ser av Bora Bora. Azdin försöker ändra på det genom att erbjuda turer upp i bergen, till alla historiska platser han funnit och kan berätta så mycket om.  

Rockor som ROCKAR!

Black tip reef shark & sting ray

Stingrockor chillar, mätta och belåtna under vår båt...

Fantastiskt mysigt! Men svansarna är trubbiga och äckliga, också har jag respekt för taggarna de kan sprutta iväg om de känner sig hotade. 

I  L O V E seeing the sting rays! 

Marvelous Mantas!

Vi dök i norra Bora Bora i en lagun där det finns goda chanser att se manta rockor. Turen var med oss den morgonen, efter en halv minut att vi dykt i såg vi den första svepa förbi.

Ståtliga djur! En hel familj av dem kom därnäst. Försökte hålla på bubblorna och inte skrämma dem.. Men man måste ju andas tyvärr, så de kom inte galet nära.

Hur smakar plankton idag Herr Manta?

Fina koraller och musslor!

En skölpadda skymtades i slutet av dyket. 

Öhoppning, skeppsvrak och kanelbullar

I en vecka har vi ökryssat vår väg tillbaka till Tahiti. I ordningen Bora Bora - Tahaa - Raiatea - Huahine - Moorea har vi spenderat en dag ankrade vid var och en av öarna. Vi i besättningen har jobbat halvdagar och roat oss på eftermiddagarna.  

Vår nya dykinstrutör, skotten, har gjort två dyk med oss, ett med lemon sharks i Bora Bora och ett skeppsvrak i Raiatea. Skeppsvraket hette "S.S Nordby" och var ett danskt handelsskepp som sjönk år 1900. Det ligger på 30 meters djup och har tre master. Tuffast var att simma in med ficklampor och hitta en luftficka i vraket där vi kunde ta ur regulatorerna och snacka lite.

I Tahaa gick vi iland för att kolla in en vaniljfarm. Det pratades dåligt med engelska och jag kunde inte snappa upp mycket av informationen på franska, men förstod att vaniljframställning är en lång process. Ungefär så här: vaniljstängerna skördas gröna, sedan får de månader med långsam torkning i solen, men bara ett par timmar om dagen. De får massage också de små rackarna, innan de bruna och gottluktande exporteras ut i världen. Jag är inte så våldsamt intresserad i den framställningen, utan destomer i vad kocken framställer i glassmaskinen med den färska, lokala vaniljen.  

I Huahine hade vi BBQ på stranden. Min roommate showade med "poi"(eldbollar på kedjor) och det är alltid mysigt att se på. Sedan dök det upp en drös med syskon och deras farsa. De bor på segelbåt, går inte i skolan utan hemskolas av sina föräldrar. Med korallrev, palmstränder och bambuskogar som lekplats har de ingen dålig uppväxt. De små vildarna plockade glatt upp de otäcka krabborna på stranden och smög upp på oss med dem. Kanske förtjänar de att sitta i en tråkig skolsal någonstans trots allt, skitungar!

I veckan när jag gav mig ut och simmade/snorklade, ivrig att komma av båten och röra på mig, skraj för vad som kan dyk upp där ute, fick jag se något otroligt. Crawlade långsamt fram och såg bara solbelyst sandbotten och enstaka fisk. Lugnt och stilla, så otroligt rogivande. Fick syn på något som simmade framför mig och korsade min riktning. En liten babyrocka svepte fram i det blå, med sin betydligt större morsa några meter bakom. Spotted Eagle ray, de har vit mage och är mörka med vita prickar på ovansidan. Jag bara flöt på stället och iakttog de fina djuren, magiskt! De svävade förbi och jag simmade ikapp några meter, på avstånd för att se mer. Men mamma rocka bytte riktning och kom simmandes rakt emot mig (oj shit, hur var det nu med att närma sig djur med ungar, maaamaaaaa!) Jag höll andan och flöt snällt uppe på ytan, rörde inte en fena. Hon svepte fram en meter under mig, jag fick en nära titt och brydde mig inte om att följa efter igen. Helt fantastiskt.

Vi är fyra stycken i besättningen som kan eller lär oss kite surfa. I veckan var vi i en perfekt vik med perfekt vind! För fösta gången hade jag tillfälle att prova min utrustning. Taggad, tog vi båten ut och pumpade upp och reste kiten från vattnet. Med instruktioner från deckhands som körde båten och assisterade med att plocka upp brädan när jag miste den, gick allt strååålande. Jag kom upp på brädan, åkte både goofy och regular och började få känsla för hur man ska röra kiten i luften. AWESOME!!!!!! Kom lite nära en korallstubbe och drog rumpan i den, men skrubbsår är en bagatell, när jag får flyga min kite. 

Nu, är vi ankrade i vackra Cooks Bay, Moorea och jag ser fram emot en helt ledig dag och på land i morgon. Ut och SPRINGA!

Dumb Ways to Die

Lördagskväll och drop off day i Bora Bora. Tre veckor non stop charter tog slut på eftermiddagen och de flesta av besättningen kände för att pusta ut, ta en drink på en av de lokala barerna. Det var live musik och chill stämning. Likt en skara pensionärer var vi trötta redan vid niotiden och började dra oss till bryggan för att ta motorbåten hem. 

Lite smålullig, efter två glas rött satt jag i fören och blickade ut över ett månskensbelyst Mount Otemanu. 

Killen bakom ratten gasade på och det brukar bli bumpy där framme så höll mig fast i båtkanterna. Det skvätte lite där vi for fram i mörkret, men det var bara några minuters resa tillbaka till katamaranen så det tål man. Sekunden därefter tvärnitar hela båten. Det blev ett rejält nosdyk som gjorde att vi alla ombord slängdes runt och det var nära på att vi kantrade. Folk slängdes framåt och några stycken hamnade i knäet på mig. En fartvåg sköljde över oss, fyllde upp så gott hela båten. Hann inte tänka mycket mer än att hålla tag i någon och något, men jag kopplade snart vad som gått snett. Motorbåten har jetski motor och det är av någon anledning väldigt lätt hänt att peta till en knapp för att lägga i full back... Inte så fyndigt när man far fram i några knop.Efter bakslaget såg alla sig omtumlat omkring, sjöblöta och räknade att vi var alla sju. Ingen hade seglat iväg i katapultrörelsen. Därefter kollade alla sig själva och hörde runt om alla var alright. Föraren hade bränt sig på motorn när huven flugit upp och han fallit över den. Överarmen hade ett brännmärke stort som en knytnäve. Förutom det var alla fina, lite shockade och omtumlade.

Motorn var nu stendöd. Så också radion. Vi såg vårt mål, mastlanternan på båten som ligger ankrad i en vik runt en udde. Cirka en kilometer bort. Operation team work satte igång. Två paddlar fanns till hands och resten av oss fick hänga ut över kanten och använda händerna. Det fanns ingen ösa, så skopa ur båten för hand, it was.

Någon tänkte, vi kunde använda pannlamporna och försöka signalera andra båtar att vi satt i skiten... eller dra upp båten på land och simma hem... eller paddla på och försöka undvika att driva ut till havs med strömmen. Men grabbarna ville göra så lite uppståndelse som möjligt av händelsen, så här skulle inte kallas på någon hjälp inte. Paddlar på för allt vi var värda. Rätt intressant att se hur man reagerar olika och tänker i en olyckssituation. Nu var det ingen livsfara den kvällen, inte alls, men det kunde ha gått mycket värre. Människors personligheter kommer fram när det är en pressad situation. Får en känsla för vem man kan lita på när det väl kommer till kritan...

Nåja, vi kom hem till kattan efter någon timme. Kryssat mellan korallstubbar och skrattat åt den bisarra situationen, utsikten över lagunen i Bora var inte att klaga på. En kväll jag kommer minnas när jag sitter på hemmet.

Fånig spelapp på iphone om man har dötid :D

Cruise in Society islands

Kokoskrabba! Den här hårdhudingen kom ombord och visades upp här i veckan när vi var i Raiatea. Han kan väga upp till 5kg, klättrar i träd, öppna kokosnötter och bli upp till 50 bast! Ball krabat! 

I Huahine fick vi följa våra gäster till ett anordnat beach barbecue Polynesian style! Dekorerade bord i vattenbrynet och fantastisk mat. Crew roade sig med spjutkastning på kokosnöt. Alltså, kokosnötter. Allt handlar om kokosnötter i Polynesien. Man äter dem ju, roar sig med att pricka dem, bär dem som bikini, dricker ur dem, dekorerar och... jonglerar säkert med dem också. 

Bandet! De lirade och sjöng under hela tiden vi var på stranden.

Det bjöds på kokosvatten direkt ur nöten eller rum punch med sjujäkla bra drag i. Tatuerade lokals i saronger demonstrerade hur man öppnar kokosnötter, river kokosköttet och lagar till Polynesiens rätt poisson cru (rå fisk) med helt färsk kokosmjölk. Färskt och tillrätt rakt framför oss på stranden, kan inte annat än smaka otroligt. Brödfrukt rostades på grillen och skars upp för smakprov. Den däremot smakade trist och var som skumgummi. Glad jag inte är strandsatt med bara brödfrukt som föda. 

De söta tjejerna som serverade oss :)