Välkommen in...

Så kom dagen, efter mycket tjat och påtryckning från min sida, då boss tog mig med att se lägenheten. Boendet som jag blivit lovad. Det jag längtat efter för att kunna tvätta, laga mat, packa upp mitt bagage - få lite ordning. Lägenheten var del av ett trevåningshus som bossen kallade för The staff house och låg på andra våningen. Jag ska berätta om när jag fick se den första gången. En mycket bisarr och skrattretande eftermiddag. Boss hade funnit en lucka i sitt överflödiga och oavbrutna stegande kors och tvärs på resorten, och kunde köra mig på visning. Oooh, justja! Innan vi far, skruvdragaren måste med på färden. Han nämnde inte varför, jag frågade inte. Det verkade oviktigt för stunden. 

Vi drar in till centrum, stannar vid en kåk längst hamngatan med utsikt över en liten båthamn och fiskedamm. På framsidan växer träd med knallrosa blommor i en liten trädgård. Det ser fint ut och jag får upp hoppet ett ögonblick. Så dumt av mig. Vår ingång är på baksidan, en trappa upp. Dörren i fråga har trasigt glas och ett hål är prytt med tussar av katthår, husdjur på köpet alltså.

Det är nu skruvdragaren kommer väl till pass. Boss har tappat bort nyckeln till stället och stängt dörren med ett vinkeljärn och skruv. Han skämtar tänker jag, när han knäböjer och ska öppna dörren till min nya bostad med... borrmaskin. Nej, det gör han visst inte. En skruv är utdragen och dörren är öppen, han inbjuder mig att kliva på. Inte en skymt av minsta antydan till ett leende i hans brunbrända fejs, han är uppriktig, inga konstigheter tycker han. Första foten innanför tröskeln och en pust av instängd gammal hus med en rejäl dos kattskit slår emot mig. UUUh. Boss -"Fuck, I think there has been a cat in here" No kidding. Vi hjälps åt att slänga ut grejer som kattruskan kalasat och bajsat på överallt. När det synliga är utslängt vädrar boss med näsan och konstaterar "now it's not stinky anymore" Jo, säger jag utan att försöka dölja hur äcklad och missnöjd jag är.
Köket var supersunkigt. Många timmars skurande och kanske hade man övervägt att tillaga något ätbart där, det kändes ovärt. Badrummet var used and abused av någon lortpadda som lämnat kalsipper, tvål och grejer efter sig. Sovrummen var det inga stora fel på. Utrustade med det allra nödvändigaste i all enkelhet, säng och bord, en stol. Sparsamt med fina tapeter, hyllor, mattor och sånt trams för hemtrevlighetens skull alltså. En balkong som vätte ut mot gatan och vattnet var väl det som fanns att glädja sig åt.
Där, i det stinkande kråkslottet lämnades jag. Demonstrerad var städgrejer och kemikalier fanns och med en skruvmejsel till dörren. Ett "see you later" från boss och han försvann. Jag kände mig snuvad på konfekten, lurad och låång, låångt hemifrån.

Timbuktu – The botten is nådd