Tisdag morgon när jag vaknade bestämde jag mig, rätt och slätt. Då fanns inte längre någon tvivel, klart som korvspad att jag åker hem! Nog med galenskaper.
När jag vaknade, i den troligen sunkigaste lägenhet mitt öga skådat (tro mig, jag har sett sunkiga lyor, säger bara lägenhetsjakt i Barcelona) gjorde jag en äcklig upptäckt. Något litet ohyra hade festat loss på mina solbrända ben och lämnat klipulver i små bett. Huuuu säger jag! Nästa besvikelse denna morgon var att inte ett rent plagg fanns att sätta på sig. Fräsching, rotade jag fram det minst smutsiga linnet (oojo, jag vet om att handtvätt är alternativet till tvättmaskin. Det hade jag sysslat med ombord på båt i veckor - inget höjdarresultat).
Jag började känna att frukost vore på sin plats. Bara tanken på köket fick dock aptiten att försvinna ögonaböj. Till jobbet trampade jag på en ranglig hoj i passande storlek för en 13 åring och med löst sittande styre. Lite spänning i vardagen kan man säga, håller cykeln ihop hela vägen fram idag också? Väl där, spenderades timmar av uttråkat trummande på bardisken och avundsjukt tittande på kitesurfarna ute i vågarna. Nej, boss höll inget som han lovat. Dessutom var det olika bud varje dag, vad han bestämde igår har han hunnit glömt tills idag och det är nya visor som gäller. Svårt att göra ett bra jobb, karln var aldrig nöjd. Jag skyller den ihärdiga optimisten i mig som naivt trodde på mindre kaos med tiden. Tre veckor stod jag ut, sedan föll polletten ner att det blir inte bättre än så. Därmed mortlade jag min sista mojito, käkade jag en sista greksallad för den här gången, njöt av ännu en frappé på stranden och kramade om mina rara kollegor. Tog mitt pick och pack på en lång bussfärd till Aten och ett flyg hem. Sedan var det en lättad och glad tjej som kom hem till ett rent och fint hem i den ljusa sommarnatten. L.O.V.E.L.Y!
Imogen Heap – First Train Home
När jag vaknade, i den troligen sunkigaste lägenhet mitt öga skådat (tro mig, jag har sett sunkiga lyor, säger bara lägenhetsjakt i Barcelona) gjorde jag en äcklig upptäckt. Något litet ohyra hade festat loss på mina solbrända ben och lämnat klipulver i små bett. Huuuu säger jag! Nästa besvikelse denna morgon var att inte ett rent plagg fanns att sätta på sig. Fräsching, rotade jag fram det minst smutsiga linnet (oojo, jag vet om att handtvätt är alternativet till tvättmaskin. Det hade jag sysslat med ombord på båt i veckor - inget höjdarresultat).
Jag började känna att frukost vore på sin plats. Bara tanken på köket fick dock aptiten att försvinna ögonaböj. Till jobbet trampade jag på en ranglig hoj i passande storlek för en 13 åring och med löst sittande styre. Lite spänning i vardagen kan man säga, håller cykeln ihop hela vägen fram idag också? Väl där, spenderades timmar av uttråkat trummande på bardisken och avundsjukt tittande på kitesurfarna ute i vågarna. Nej, boss höll inget som han lovat. Dessutom var det olika bud varje dag, vad han bestämde igår har han hunnit glömt tills idag och det är nya visor som gäller. Svårt att göra ett bra jobb, karln var aldrig nöjd. Jag skyller den ihärdiga optimisten i mig som naivt trodde på mindre kaos med tiden. Tre veckor stod jag ut, sedan föll polletten ner att det blir inte bättre än så. Därmed mortlade jag min sista mojito, käkade jag en sista greksallad för den här gången, njöt av ännu en frappé på stranden och kramade om mina rara kollegor. Tog mitt pick och pack på en lång bussfärd till Aten och ett flyg hem. Sedan var det en lättad och glad tjej som kom hem till ett rent och fint hem i den ljusa sommarnatten. L.O.V.E.L.Y!Imogen Heap – First Train Home
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar