I krans & klänning

Midsommarhelg. När sommaren är som bäst <3 

Mortlat sin sista mojito!

Tisdag morgon när jag vaknade bestämde jag mig, rätt och slätt. Då fanns inte längre någon tvivel, klart som korvspad att jag åker hem! Nog med galenskaper.
När jag vaknade, i den troligen sunkigaste lägenhet mitt öga skådat (tro mig, jag har sett sunkiga lyor, säger bara lägenhetsjakt i Barcelona) gjorde jag en äcklig upptäckt. Något litet ohyra hade festat loss på mina solbrända ben och lämnat klipulver i små bett. Huuuu säger jag! Nästa besvikelse denna morgon var att inte ett rent plagg fanns att sätta på sig. Fräsching, rotade jag fram det minst smutsiga linnet (oojo, jag vet om att handtvätt är alternativet till tvättmaskin.  Det hade jag sysslat med ombord på båt i veckor - inget höjdarresultat).
Jag började känna att frukost vore på sin plats. Bara tanken på köket fick dock aptiten att försvinna ögonaböj. Till jobbet trampade jag på en ranglig hoj i passande storlek för en 13 åring och med löst sittande styre. Lite spänning i vardagen kan man säga, håller cykeln ihop hela vägen fram idag också? Väl där, spenderades timmar av uttråkat trummande på bardisken och avundsjukt tittande på kitesurfarna ute i vågarna. Nej, boss höll inget som han lovat. Dessutom var det olika bud varje dag, vad han bestämde igår har han hunnit glömt tills idag och det är nya visor som gäller. Svårt att göra ett bra jobb, karln var aldrig nöjd. Jag skyller den ihärdiga optimisten i mig som naivt trodde på mindre kaos med tiden. Tre veckor stod jag ut, sedan föll polletten ner att det blir inte bättre än så. Därmed mortlade jag min sista mojito, käkade jag en sista greksallad för den här gången, njöt av ännu en frappé på stranden och kramade om mina rara kollegor. Tog mitt pick och pack på en lång bussfärd till Aten och ett flyg hem. Sedan var det en lättad och glad tjej som kom hem till ett rent och fint hem i  den ljusa sommarnatten. L.O.V.E.L.Y!

Imogen Heap – First Train Home

Should I stay or should I go?

Det är la frågan idag.

Tvivel finns.

Vårt boende är under all kritik. 

Jag lovades en cykel att ta mig någonstans med.

Än har jag inte varit ute i några vågor, varken kite eller windsurf.

Det är himla svårt att komma överens med somliga...

Åå andra sidan...

Mina kollegor är klockrena. 

Resorten ligger på ett fantastiskt läge vid stranden.  

Mysig miljö att arbeta i, restaurang och en chill bar. 

Kite- och windsurfing ser grymt ut, jag vill bara ge mig ut! 

Möter många trevliga och glada surfturister

Lefkas är vackert i sig, berg, stränder och turkost hav, vill se mer av ön.

  

Nu, tillbaka till jobbet. Ska ta tjuren vid hornen och se vad som kan göras åt situationen.

Ciao

Skrattar så jag kiknar!

Får jag presentera... Victoriaaa! Min härliga sambo och kollega här i minikaoset som vi lever i. Damen kommer från Ungern till att börja med, anlände för ett par dagar sedan och har börjat jobba i restaurangen på resorten.
Hon samlar på udda, lite fåniga saker som gör omgivningen lite roligare, får henne att skratta. Första dagen vi träffades förstod jag vad hon menar. Hon har på sig en t-shirt med monstermotiv, langar upp sin 2 dm röda tändare när hon ska tända ciggen och på kvällen bäddade hon ner sig i sitt angry birds bedset, haha. Dessutom har hon en galet snygg ryggtattoo och trollsländor hängen i öronen. Cool och söt tjej det där.
Igår kväll fnissade vi så vi vek oss dubbla när vi gått och lagt oss. Gick igenom dagen och delade alla nya intryck, sätt att se på saker och sätt att gå till väga av människor runtomkring oss. Ni förstår, vissa saker på vår arbetsplats är ganska kockobello... Då är det himla skönt att ha någon att ventilera och garva högt åt spektaklet innan man somnar.

Välkommen in...

Så kom dagen, efter mycket tjat och påtryckning från min sida, då boss tog mig med att se lägenheten. Boendet som jag blivit lovad. Det jag längtat efter för att kunna tvätta, laga mat, packa upp mitt bagage - få lite ordning. Lägenheten var del av ett trevåningshus som bossen kallade för The staff house och låg på andra våningen. Jag ska berätta om när jag fick se den första gången. En mycket bisarr och skrattretande eftermiddag. Boss hade funnit en lucka i sitt överflödiga och oavbrutna stegande kors och tvärs på resorten, och kunde köra mig på visning. Oooh, justja! Innan vi far, skruvdragaren måste med på färden. Han nämnde inte varför, jag frågade inte. Det verkade oviktigt för stunden. 

Vi drar in till centrum, stannar vid en kåk längst hamngatan med utsikt över en liten båthamn och fiskedamm. På framsidan växer träd med knallrosa blommor i en liten trädgård. Det ser fint ut och jag får upp hoppet ett ögonblick. Så dumt av mig. Vår ingång är på baksidan, en trappa upp. Dörren i fråga har trasigt glas och ett hål är prytt med tussar av katthår, husdjur på köpet alltså.

Det är nu skruvdragaren kommer väl till pass. Boss har tappat bort nyckeln till stället och stängt dörren med ett vinkeljärn och skruv. Han skämtar tänker jag, när han knäböjer och ska öppna dörren till min nya bostad med... borrmaskin. Nej, det gör han visst inte. En skruv är utdragen och dörren är öppen, han inbjuder mig att kliva på. Inte en skymt av minsta antydan till ett leende i hans brunbrända fejs, han är uppriktig, inga konstigheter tycker han. Första foten innanför tröskeln och en pust av instängd gammal hus med en rejäl dos kattskit slår emot mig. UUUh. Boss -"Fuck, I think there has been a cat in here" No kidding. Vi hjälps åt att slänga ut grejer som kattruskan kalasat och bajsat på överallt. När det synliga är utslängt vädrar boss med näsan och konstaterar "now it's not stinky anymore" Jo, säger jag utan att försöka dölja hur äcklad och missnöjd jag är.
Köket var supersunkigt. Många timmars skurande och kanske hade man övervägt att tillaga något ätbart där, det kändes ovärt. Badrummet var used and abused av någon lortpadda som lämnat kalsipper, tvål och grejer efter sig. Sovrummen var det inga stora fel på. Utrustade med det allra nödvändigaste i all enkelhet, säng och bord, en stol. Sparsamt med fina tapeter, hyllor, mattor och sånt trams för hemtrevlighetens skull alltså. En balkong som vätte ut mot gatan och vattnet var väl det som fanns att glädja sig åt.
Där, i det stinkande kråkslottet lämnades jag. Demonstrerad var städgrejer och kemikalier fanns och med en skruvmejsel till dörren. Ett "see you later" från boss och han försvann. Jag kände mig snuvad på konfekten, lurad och låång, låångt hemifrån.

Timbuktu – The botten is nådd