Alla liftgubbarna, som sitter i små bås och övervakar vid varje lift är sannerligen inga muntergökar. Inte undra på, det måste ju vara både enformigt, otroligt långtråkigt och ensamt att sitta där, bara glo hela dagen. Kallt är det säkert också, och hungrigt. Jag känner medlidande varje gång jag hoppar på liften, ute i finvädret.
Vad som slår en, är den fullkomligt tomma blicken som stirrar ut i ingenstans. Jag får känslan av att den fastnat, spelar ingen roll om jag så skulle dingla uppochner, släpas handlöst efter ankarliften. Blicken vore troligen lika orubblig som berg och liftgubben befinna sig långt, långt borta.
En dag, när jag ser en nedslagen, intetgloende liftsnubbe ska jag vara väl förberedd. Lite choklad, en skojsig rebus kanske, en kanelbulle eller rätt och slätt en KRAM! Tror det skulle göra varje surmulen liftgubbes dag, att visa lite medmänsklighet :)
Tänk om alla i världen tänkte som du
SvaraRadera