Island Life - BVI

Nanny Cay, Tortola

Tortola

 

Virgin Gorda, BVI

  

Bergsbestigning i DR!

Dominikanska republiken, är vi i nu på uppdrag visumsök och turista. Det är härligt att snacka spanska igen och spännande att se vad den här sidan av ön Hispaniola har att erbjuda.
Vårt första stopp, Jarabacoa, "land of waters" döpt av urinvånarna på Taíno språk, ligger inlands, i bergen och bara några timmar med buss från Santo Domingo. Knappt, kommer vi av bussen när en snubbe fram och ställer frågor om vår vistelse och vad vi planerar göra. Vi följde med till hans kokosnötstånd och sippade kokosvatten medan han pladdrade på om paragliding, forsränning och riding. Vi anmälde oss till paragliding och stack iväg samma eftermiddag. Skjutsen uppför berget gick med en pickup, först genom villaområden där småbarn lekte i dikeskanten och moppetrafiken är helt bananas. Hojar överallt, omkörning på ut och insidan, tre-fyra pers på sadeln, minst. Fortsatte uppför brandta grusvägar kantrade med flådiga villor och bananträd. Från en gräsplätt, avsats på toppen flög vi iväg. Vi flög! Min flygare avbröt dock våra försök två gånger, men på tredje kom vi iväg. Zach hade redan svävat iväg när jag sprang tills fotfästet försvann. Kändes klumpigt att springa med den där selen och ihopkopplad med guiden. Oroade mig för att snubbla i starten, krascha in i trädtoppar, vara för tung för seglet eller,.. Störta. Hoho, tankarna som flyger genom huvudet när du provar något nytt. Jag landade rumpan först i högt gräs på en åker nästan en hel timme senare. Lovely! Zach vill ta certifikat, oh yes!

Nästa utmaning, Pico Duarte! Vi gillar ju att bestiga berg, o Karibiens högsta ligger i här i DR. Vi fick många erbjudande på guidade turer från researrangörer i Jarabacoa, de lurade bara mig, inte Zach. De ville ha 250$ för att ta oss upp med en lokal guide, en övernattning o middag. Jag var redo att slänga upp stålarna, men Zach går iväg o köper filt o liggunderlag istället. "Na, vi gör vår egen grej" Han har rest mycket och prutat kopiöst och vet knepen att ta sig runt. Så, locotidigt onsdag morgon, klädda för att bestiga Pico Duarte trodde vi, knatade vi iväg genom stan. Såg inte en käft. "Här, har jag läst på internet att någon slags taxi plockar upp folk som vill upp till bergen" säger Zach och vi parkerar oss på trottoaren. Mhmm, det verkar ju otroligt lovande tänker jag och fryser lite där i ett knäpptyst kvarter. Men, första bilen vi ser bromsar in vid oss klockan sex, prick! Den enda spanska som behövdes, Pico Duerte? Si! Vamos! Och vi slänger bagaget på flaket och knökar in oss i den sletna pickupen. Två andra filurer plockas upp och en full bil gasar upp mot La Cienega de manabao, byn guidade turer utgår ifrån. Vi släpps av vid en ensam kiorre där en eld brinner i eldstaden och några morgonpigga står utanför med kaffekoppar, roat kollar in turisterna som anländer allt för lättklädda. Klär på oss alla lager kläder vi har med oss, inte mycket då vi gjort vårt yttersta för att resa "light" den här gången. Får skjuts ytterligare en bit med en ny pickup och de droppar oss i en korsning där de försäkrar oss att det finns "guía", guide. Vi gör en betydligt billigare deal med en snubbe som är villig att ta oss till toppen av Pico Duarte och tillbaka ned på två dagas. Det snackas endast español  och var ett skjå att komma överens om detaljerna. Priset, maten och annat nödvändigt. En äldre señora rotade fram två tjockjackor och gnuggade sina armar  sägandes "Pico Duerte muucho friiiio" och gav oss dem till låns. Muchas gracias snälla tant! 

Guiden packade sadelpåsar på sin lilla ponny, satt upp och vid åtta bar det iväg. Längst vägen var stora fält med squashplantage, vägarbete och barn påväg till skolan i deras blå uniformer. Ganska snart, hojtar vår goda guide från sin sadel, "pronto pronto"! Skynda på själv tjockis, och sitt av din taniga ponny tänker jag och undrar vad för tomte vi hyrt för färden. 
Vi når nationalparken och pröjsar för att komma in samt får i oss en slurp sött kaffe. Därefter, börjar vi så smått uppåt, till toppen 3087 meter!
William heter guiden, ponnyn som bär honom Andrés och hunden hackihäl, Chicito. Glad att ha djur omkring mig gossar jag med Chicito. Det blev kortvarigt då han pissade på mina byxor, slutgosat.
Sju svettiga timmar senare når vi "La compartición" 2450 meter, lägret där vi ska vila och bestiga resten nästa dag. Vandringen upp startade i grönlummig djungelskog och många vattendrag med kallt dricksvatten vi kunde fylla flaskorna med. Fortsatte med ett riktigt lerigt parti där stigen fick mig att tänka oss som eremitmyror. Sista etappen var skog och steniga fotvrickvänliga stigar. Det var uppför, det var tungt. Vi känner oss otränade och våra kroppar är troligen chockade. Vår guide piskade ideligen på sin häst och jagade på oss också, muntligt tack o lov. Vi tyckte han var aningens otrevlig, hans mission verkade simpelt vara att ta oss upp på bergstopp och sedan ner, utan krusiduller och inget extra att förvänta. En lättnad kan jag lova, att se hustaken på lägret tona upp sig mellan träden sent på eftermiddagen. 
Tvålen åkte fram och vi svabbade av oss värsta smutsen i en svinkall källa. Ris och kyckling framför en stor brasa, en stjärnklar kväll följde sedan. En tidig läggdags blev det tackvare slutkörda ben och uppstigning klockan 3,00 på agendan.
3,00am smusslade vi oss iväg med ficklampor genom skogen. Intog lite snacks innan toppen och nådde Pico Duarte i månsken runt 5.00. Frusna, tänkte vi invänta soluppgången, för vad är poängen att vara på Karibiens högsta berg och inte se shit? Meen vår goda William, vars mission var accomplished enligt han själv, var nu reda att jaga oss ner igen på samma manér. Vamos! Sa han kort och vände på klacken. Sen vi inte var inne på det spåret satte han igång diskussion övertalning att traska nedåt. Gudars, det var inte lönt. Vår squashodlare till fejk guide ville hem till sina plantage, inte mycket att göra. Utan att ha sett ena en glims av utsikten som vi vandrat mil för, följde vi efter vår snubbe ner igen. Nej, Zach kutade i förväg för han var förbannad på karln.
På eftermiddagen var vi nere. 46 kilometer senare, leriga, myggbitna och möra i kropparna. Vi var glada att ta farväl av vår slavdrivare, när jag upptäcker att min plånbok är borta. Fyndigt Frida. Vars på beret vi vandrat i två dagar kan den vara?! Pigg på att vandra upp igen? Gaaaah! 

Hur mysko som helst, inte till vanligheterna när jag tappar bort grejer, så kom börsen tillbaka. Väldigt hjälpsam personal i nationalparken hittade den, muuchas gracias!

Vår guide och slavdrivare

Solen går upp över odlingarna i La Cienaga

Zachary över den första bäcken vi korsar.

Etapperna till toppen av Pico Duarte!

Träd övervuxet med mossa

Toppen är nådd! Men vi ser inte ett skit, inte så toppen. 

Soluppgången halvvägs ner till La comparticion.

Galenskaper i Bermuda

Ena dagen till den andra, kan det slänga från att vara magiskt till mardröm på sjön. Vi kastade loss från kajen i Bermuda runt elva på förmiddagen, tisdag. Efter frukost och morgonsim hade Thorpe bestämt sig att nu så, nu drar vi till Karibien! Sue och jag skötte bunkringen och sjöstuvade än när gubbarna tog in tamparna och vi lämnade St Georges, Bermuda. 
Solen sken, hela eftermiddagen kunde vi slappa på akterdäck, läsa å ha det fint. Auto piloten fungerade igen, inget behov av att stå och nöta med styrningen. Glad att ha tjejsällskap ombord, Sue och jag poppade musik och svängde ihop en makalös kyckling Caesar sallad till lunch. 
Brook, fiskade i akten och fick napp. Dolphin fish eller mahi mahi också kallad. Han vevade in den, Zach krokade den och Thorpe fixade fram kniv o skärbräda. Det var den första jag sett fångad, förundras över hur den ser lysande ljusblå ut i vattnet och skiftar till skinande gul i färgen väl uppe på däck. Brook snittade snitsigt med kniven, drog av skinnet och filéade fisken. Klart i filébitar på två röda! Stjärtfenan dinglar som en trofé bakpå båten, så inget tvivel finns på storleken.
Det nappade en andra gång också, men det kan ha varit en gigantiskt blond peruk, eller stor tuva sjögräs.
När det blivit mörkt, satt vi i sittbrunnen och myste med vår färska, panerade fisk på tallriken. Gött! Den där Thorpe är en riktig storyteller, han har alltid någon rövarhistoria att dela. 
I fartvågorna där vi for fram i åtta knop, glittrade det massor med mareld. Det var stjärnklart och bara magiskt!! Satt där en go stund och tänkte oh, hallela vad jag älskar havet och båtliv! Önskade systrarna kunde sitta där med mig. Vinglade ner i båten, upp i en av förhytterna där mitt gulle till pojkvän riggat upp så jag inte skulle falla ur min säng. Låg som i en kokong i det skynke som spänts upp vid sängkanten. Någorlunda bekvämt, med hopp om att vakna upp som en skön fjäril, hehe.
Onsdag, börjar bra. Jag hade vakt från 4,00 och behövde bara sitta utkik. Trötta ögon efter en dålig natts sömn, vilade på en fin soluppgång och det såg ut att bli en nice dag. Men vinden kom från söder och vi red in i vågorna, evigt rullande och gungande. Kände att soffläge var det enda bekväma, smått sjösjuk, å vad det suger! Gick tillbaka till min bunk och halvsov till eftermiddagen.
Vår meny vi planerat och laddat för att laga utsökt mat fick slopas för fruset att värma. Fish tacos, mm mm, låg jag och drömde om men förmådde inte. När jag steg upp igen, hade det hänt grejer. Alla satt sysselsatta med att sy segeln och båten hade kurs tillbaka till Bermuda. Vaa, vad hände liksom? Både jib och storsegel hade brustit i sömmarna, mycket konstigt! Inte nog, var det motorhaveri, något sjögräs hade fastnat i propellern. Vi fick vara sparsamma med vattnet ombord, för reningsapparaten funkar inte. Så, kapten bestämde att vi vänder om, med en dag in på en fem dagars resan. För många problemas! På tillbakavägen krånglar också strömgeneratorn och det samlas vatten i kölutrymmet. Längtar just nu efter en dusch, att träna och tycker att det suger att vara på sjön. Drömmen om Karibien får vänta, några dagar tills det blivit ordning på skutan.
Kommer tillbaka till paradiset Bermuda strax efter lunch tid, skönt efter alla problemas och vågiga sjötimmar. Frid och fröjd trodde vi. Men, när vi lägger till vid kajen pajar motorn ihop helt, svart rök ryker ut och kapten har ingen styrning och någon ärthjärna till kajpersonal gapar på oss att flytta båten genast. Totalt kaos utbryter och vi kastas ut får Bermudas vatten och får order om att sticka ut till havs eftersom vi uppfattas som "olydiga". Gubbskrället var bara ute efter att mucka gräl och utnyttja sin maktposition. Det visar sig senare att vi hade fått ett fiskenät på propellern, vilket ställde till det just när vi lade till.

Guudars, när vi äntligen fick sitta ner och äta våra fish tacos och surgubben på kajen lämnat oss i fred.  Nu ska vi bara laga segel och kolla över motor, så hoppas jag vi lyckas ta oss till Tortola inom en vecka.

Mahi Mahi

Brook's med fesken

Mot Karibien!

Så var det äntligen dags att sticka ut på båt igen. Hösten har varit skoj i med allt resande och platser jag besökt på östkusten. Ett par veckor i mysiga Newport, snabbis till New York, höstdagar på Marthas Vineyard också en helg i New Hampshire. Jag var dessutom i Chicago en vecka på matlagningskurs hos fancy "le cordon bleu", lärde mig lite tips och trix men var inte överväldigad av upplägget. Lät dem tro jag flugit heela vägen från Sweden för att medverka.
Efter min kurs flög jag raka spåret till Toronto för att se några kända fejs! Fyra år senare, hälsade på hos min au pair familj, hela skaran (5!) ungar stog i dörren redo att kramas. Allt var sig likt i huset, bara kidsen som vuxit ett par decimeter och lärt sig prata. Tog Nikki på bio, busade med tvillingarna och  lagade middagar med Candice. Fick känslan av att jag aldrig åkt ifrån dem efter någon dag och kände för att dra downtown istället... 
Hängde hos Nikki & Mitch resten av veckan. De har en schyst lägenhet vid lake Ontario och en söt golden retriver. Nikki har liksom jag själv börjat yoga sen vi sågs sist och var båda matlagningstokiga. Så, vi höll oss sysselsatta med det eller körde "suits" maraton. 

Halloween firades i Newport, sedan var det äntligen dags att segla ut från USA med kurs mot Bermuda och sedan vidare till Tortola och British Virgin Islands. Underbaart! Nog för att resa är spännande, men nu är jag redo för ett jobb;)

Uppför Mt. Washington!

Vi hade en helg i New Hampshire i Oktober. Det var fullt av leaf peepers, alla ville vara ute och vandra i spralliga höstfärger verkade det. Vi gick upp för Mt. Washington, 1917 meter och högsta berget på USAs östkust. Tre timmar upp för berget, en kopp varm äppelcider, sedan tre timmar ned igen. 

Är man lat kan man alltid ta tåget upp!

Man kan riktigt se på isen att det blåser galet där uppe.

Zach är lite fruuuusen

På toppen finns ett observatorium och en väderstation för forskning och utbildning. Mt. Washington är känt för extremt väder, vindstyrka 372 km/h brukade vara världsrekordet för vind på jordens yta, mätt 1934. 

Gelébenen tog rast på vägen ned. Aah, vilken otrolig höstdag!

On the Vineyard

Martha's Vineyard är förbannat vackert. Jag har haft lyckan att spendera ett par veckor här i höst.  Tänkte dra till med skryt, då jag fått veta att det är hit han pyser, självaste el presidente på semester. Förvånar mig inte. Ön känns som en bevarad småstads idyll, fiskehamnar och klassiska segelbåtar ankrade. Husen följer samma stil, klädda i grått, väderslitet singel. Man får ta färja till fastlandet och hit har varken donken, KFC, Walmart eller Starbucks fått chansen att slå upp dörrarna. Underbart, man kan fortfarande köpa snabbmat, fast från lokala företag och så mycket bättre...

Chowder och crab cakes från fiskaffären, det är goa grejer. 

Vineyard Haven, en av sex byar på Martah's Vineyard

NYC

Culo roto!

Idag hade jag och Zach en riktigt rutten dag. Vi började skapligt, med att käka den spartanska bröd o marmeladfrukosten på hostel Chil'in i Nevados de Chillan, den sista skidorten vi besökte i vår eviga puderjakt i Sydamerika. Chillan var till vår lycka ingen besvikelse, så mycket snö som vi plöjde fram i igår motsvarade säkert snömängden i Las Leñas, Cerro Catedral och Cerro Castor tillsammans! 

Med en go träningsvärk i låren kånkade vi ut med vår tunga packning till vägkanten där bussen till Santiago skulle gå runt tio. Den där packningen har börjat ta kål på oss. En månads resande, tretton olika boenden, ett väldans packande och kånkande. 

Uppe i bergen sades det toksnöa denna morgon, men där nere i dalen där vi stod och spanade buss var det plask, blask å pisseregn. Busskrället dök inte upp. Irriterande tyckte vi, då hostelpersonlen försäkrat oss det. Väntade vidare, blöta och surmulna. Två timmar gick innan vi kom på en buss och började resan mot Santiago. 

Kom till Santiago vid 19tiden, kände för att ut å springa för jag stått eller suttit stilla hela dagen. Pepp, överenergisk och med musik i örona, satte jag av. Gillar att springa i nya städer, träna och upptäcka på samma gång liksom. Hinner dock inte mer än runt hörnet från där vi bor, å en fet svart hund kommer efter mig! Överallt, i Argentina och Chile har vi sett lösa byrackor drälla i vartenda kvarter. Å nej, inte en till hundhåla liksom. Flera gånger har jag hoppat högt på trottoaren för vi blivit utskällda av ettriga jyckar, helst bakom ett staket, men ibland rakt uppå mig. Men, jyckarna har trots allt låtit kaxigare än de betett sig. Men just idag, hade jag otur att träffa på en oblyg rackare. 

Jag springer, inte ens uppvärmd än, när den svara hunden typ labrador tar två språng och kommer bakom mig, och biter mig i röven! Tur man har lite skinka, det gjorde inte jätteont men jag blev rejält äcklad och rädd. Skrek till och vände mig om, kände att mina löpartights hade hål efter bettet. Fy alltså, för ruggiga, lösa hundar i städerna. Jag utvecklar sakta men säkert hundskräck efter flertalet obehagliga tillfällen resandes.

Löprundan blev bara ett patetiskt, skärrat varv runt kvarteret. Tillbaka på hostelet, drar ner brallan och ser att jo nog har det gått hål på tre ställen. Taxi till närmaste akutmottagning där jag på halvdan spanska fick förklara att jag blivit hundbiten i rumpan. Det blev en enda långdragen vänthistoria bland höggravida o febriga barn innan jag vid halv två på natten kom ut därifrån. Efter att ha dragit samma "perro" o "culo" ramsa om igen och hela fyra personer tagit en titt på min hålslagna stjärthalva, vill säga. Lite oproffsigt, lite pinigt. Med en spruta mot rabies (som ska följas utav fyra injektioner ytterligare), antibiotika recept och ett bottenhumör var det hög tid att stoppa något i magen. Restaurangerna hade stängt men vi lyckas hitta ett hamburgerhak. Där fumlar de bort vår beställning och vi känner att bägaren håller på att rinna över för oss båda. 

Det är fullmåne inatt, det ser ut att bli lång väntan på att somna in nu också, gaaaah! Dessa dagar, dump!

Leaving! But first, let me take a selfie

Jag ligger i min hytt och slappar. Utanför mitt fönster gassar solen och jag har utsikt över Mo'orea, ankrade segelbåtar och yachterna näst intill oss på dockan. Min roommate Caz ligger i bunken under och chillar på sitt håll. Vänjer mig vid tanken att flytta ut härifrån. Ut från våra sju kvadratmeter. Inte för att det kommer vara något megaprojekt just. Här ryms ju inte mycket. Tur, man inte samlar på sig massa grejer när man är sjösatt i veckor. Jag vänjer mig vid tanken att lämna bubblan jag konstant varit i. Båtlivet, besättningen och Franska Polynesien.  

Månaderna ombord har varit häftiga! Som med allt annat, med tiden har tillvaron känts mindre och mindre häftig. Så, det är dags att byta denna vardag mot något nytt. Jag har ett par veckor kvar ombord, sedan seglar världens största segelkatamaran vidare och jag far hem till Dalom! 

Vi lade till vid dockan imorse, kom tillbaka från Bora Bora och vår sista trip i Society Islands. Fast att man tagit ett beslut att segla vidare, så svider det lite att göra saker för sista gången. Komma in i hamnen, på den fetaste yachten i sikte. Småseglarna tar fram kamerorna. Oh yes baby, that's us! HAHA... 

Veta att man går miste om den otroliga planerade rutt som skutan kommer göra,... utan mig! Svider. Knölvalar, dykning och fantastisk kite surfing, nya övärldar västerut och fantastiska stränder. Uhuuu (inte tänka på det).. Följer min magkänsla, och det kommer bli förbannat jävla skitbra. Också. 

Lagunen i Bora Bora

   

Att det är självvalt att sticka, hindrar ju inte att jag kommer sakna allt det fina med att vara ombord. Som, utsikterna att dö för tillexempel. I solnedgången när jag och Rosi har rullat ut yogamattorna, i en fantastisk vik omringade av grönlummiga bergstoppar. Det är magiskt. Eller när vi är på långa resor mellan öar, då två av oss sitter på utkik med bara öppet hav i alla väderstreck. Hålla varandra vakna under natten genom att snacka om allt mellan himmel och jord. I bäckmörkret, under stjärnorna. 

Stunden när chartergäster äntligen masar sig iväg av båten efter en evighet ombord, och vi har det ”lilla dricksmötet” med en halvhjärtad cocktail. Ett slutkört crew halvsitter i stolarna runtom bordet, (charter kan vara sjukt krävande) men skiner upp när en FET dricks avslöjas. Laginsats, helt klart. Alla departments är viktiga för att imponera på dessa snobbiga snubbar!

Jag saknar redan när delfiner dyker upp simmar och hoppar med oss en stund. Att träningssimma en halvtimme, i korallrev med färgglad fisk, på min lunchrast (!) Eller, lediga dagar efter en resa, vi pustar ut ankrade i någon av de helt makalöst vackra laguner runt om i Polynesien. Att starta dagen tidigt med hajdyk, kitesurfa på eftermiddagen och sitta i jacuzzin lagom till solnedgången med tjejerna. Då leker livet. Meeen, lura er inte och tro att det är varje dag. Nonono, det är höjdpunkterna som jag just målat upp. Mesta av tiden är jag stewardess (glamouriserat ord för städerska rätt och slätt) och spenderar dagarna inomhus, så pass att jag blir svimfärdig av chocken att komma ut i värmen! 

Nu ska jag njuta av veckorna som återstår här på Tahiti. Äta många poisson cru, kite surfa och jobba på en bränna att ta hem till ett solsnålt Sverige. Ses, om inte allt för länge ni där hemma! <3 font="" nbsp="">