Dykarcertifikat, check!

I Fakarava, passade vi på att ta dykarcertifikat jag och Rosi. Det är en av förmånerna ombord för crew, certifierad utan en spänn spenderad! Det kallar jag grejt! Ön var inget dåligt ställe att lära sig skillsen heller, klart vatten i en helt magisk miljö. 

Scuba dykinstruktör, greken, tog mig och min buddy Rosi till nya nivåer och skills var dag. Man börjar lugnt och fint med att förstå sig på all utrustning, ovan ytan sedan under ytan. Dyktank och hela kittet väger ett par goda kraftkilon. Som den tvättäkta nybörjaren jag var, kändes det nervöst att packa båten med den där blyutrustningen. Tänkte, herrejävlar, med allt det där på ryggen kommer jag gå till botten, straigh away! Sitta där och glo på småfisk och haj tills tanken är tömd på varenda syremolekyl. Nej tack, det här tänker jag se ur väldigt skeptiska ögon.

Något annat som spädde vatten på min nojjkvarn, var hajfenor jag sett cirkulera runt båten om kvällarna. Svartfenshajar, säkert trettio av dem cruisade runt katamaranen där vi var ankrade. Antalet erfarna dykare i besättningen menade att 'dem ska man inte oroa sig för, nej de är sååå facinerande'. Djupdyket de gjorde på förmiddagen hade de 'haft turen' att se sextio stycken. Men jo, det var ju allmänt känt förstås, att svenska flickor äter de gladeligen, så lite nervös skulle jag vara. Ni hajar (aaa, vitsig), vad jag fick dras med.

Lyckligtvis, all min okunnighet och mina skräckscenarion var som bortblåsta efter introduktionen till dykning. Visst sjönk jag till botten, satt där och garvade när jag failat att uppnå neutral flytförmåga. Greken, såg sträng ut med armar i kors och skakade på huvudet. Signalerade, NONO med pekfingret - du gör fel (känner mig som en trotsig barnrumpa) och demonstrerar andaaaaaas in och uuuuuut, kontrollerat! Combon, töntigt teckenspråk, den surrealistiska känslan att guppa omkring på havsbotten utan styr på kroppen. Kontrollerad andning i det fnissiga stadiet, näru.
Haj såg vi vid ett tillfälle, när vi just hoppat i för att börja dykträningen. En ensam, ful fena kom slött närmare, instinktivt tog jag skydd bakom vår instruktör. Meen så sant, den ändrade kurs när den spanat in oss.
Vi övade nedgång, uppgång, nödsituation och teknik så pass, att efter fem dagar kunde vi kalla oss ”Open Water Divers”! Ner till 18 meter får vi dyka, längtar tills det är tillfälle igen.

Havet är djupt, Nere på botten, Här är det toppen, Titta och njut!

Exploring the Tuamotus!

Med ryggen läckert och svidande kräftröd skrivs det på bloggen ikväll. Den där brännan börjar ta form och lockarna har ljusnat några blonda nyanser efter heldagar i sol och salt. Fakarava, heter ön vi legat på svaj intill nu i fyra dagar. Ledigheten var efterlängtad och det är underbart att gå iland. Se, men också röra, oh yeah! Kunde knappt bärga mig att komma av skutan, go EXPLORE!! 

Fakarava, är en atoll (ringformad ö inneslutande en lagun) som har otroliga stränder med rosa korallsand. Den är så härlig, sanden, att jag tenderar att bli en hopplös sandsamlare. Med en liten ziplåspåse med fakaravasand som min första i samlingen, kan jag börja planera för en hemresa med mycket övervikt i bagaget.

Plockar också annat fint som spolats upp, vilken avkoppling det är att gå på barfota snäckjakt. Ljuuuvligt. Passa sig dock, för att kliva på alla sjögurkor som ligger i lågvattenpölarna och ser ut som megasniglar. Eller ännu viktigare, att passa sig för vår Aussie deckhand som slänger dem i min riktning och gormar ”sea penises”! SMACK, träffas av en slemmig sjögurka i ryggen.

Häromdagen packade vi kylväskorna och tog jollen i land och hade strandBBQ. Riggade volleybollnätet i ankelhögt vatten, roade oss med att hämta ner kokosnötter och hängde kvar tills efter solen gått ner. Tidigare okända skills bland crew letar sig fram på en ödestrand efter ett par ’Hinano Tahiti’ (bira). Eldshow och kast med gammal flytbouy, det ena mer imponerande än det andra. Crewet är en bra, galen blandning individer. Gillas! 

Pics!

Några bilder jag fått knycka från kollegor, i något bättre kvalité än de jag tagit med iphone.  Vi har kommit fram till Tuamotusöarna. Gästerna har dragit, nu är det play time!!!

Deckie, strax innan ankring i Marquesaöarna

Sportfiskebåten som följer oss, höll en stor Marlin, bara för några schysta foton 

En dag då det seglades i 16,5 knop!

Lyx, för en stewardess!

Silky smooth ride

Den senaste veckan har vi cruisat runt gröna och lustigt bergstoppiga, snoppiga Marquesaöarna. Idag, seglas det söderut till atollerna Tuamotusöarna. Dessa är två utav de fem ögrupper som utgör Franska Polynesien, Sällskapsöarna, Gambieröarna och Australöarna heter resten. Tahiti hör till Sällskapsöarna, har jag hört. Båten utgår där ifrån och dit styr vi när den här trippen är över.

Nu under färden, ligger vi lågt med arbete och sysslor. Stewardesses, vi chillar med ett dussin tea times, sover en stund, eller sitter på utkik. Hurraa, för vädret idag, att ha vinden bakom oss är bra. Inget ihängande flängande på sjön som får oss att må som pissråttor. Silky smooth ride, kan man säga. 

Lite spänning blire, när det nappar fisk på något av spöna vi har i aktern. Fiskelinan spinner iväg, kapten drar ner på farten och gormar FISSSHHH på radion. Bara att skynda dit, ta ett spö och börja veva. Nappar vilt ibland, grabbarna vevade in både en stor marlin (spjutfisk) och en tonfisk igår, vilka släpptes tillbaka. Kocken har redan kylen full... Men dagens fångst, två wahoo (?) har nog redan blivit styckade till filé (vilken fiskkännare jag låter som, vilket ni i så fall får heelt om bakfoten. Omgiven av fiskeentusiaster och all fångst, lär det dock bli en sådan av mig framöver). Tonfisk till crew var och varannan dag. I soppa, gratäng, curry, till pastan eller i köttbulleform, panerad eller varför inte rå! Me likey! Befinner mig i fiskhimlen, älskar fisk!

Annat spännande, är att delfiner dyker upp ibland och kollar in oss. Tyvärr, hoppar de snart vidare för att vi är en tråkig båt, apparently... Kapten förklarar att skroven på båten är för smala för att vågor ska uppstå i fören, vilka delfiner gillar att surfa i. 

På utkik är man glad om det finns något att spana på. Regnskurar och klar stjärnhimmel har det bjudits på så långt. Inga andra båtar i sikte, vi är rätt ensamma om att segla här borta. Öppet hav i alla väderstreck. Det gör mig en smula nervös ibland. Vem kommer till vår undsättning om vi skulle sitta i skiten… Mayday, mayday, mayday? Nej, det skulle definitivt bli dagar, om inte veckor med konservmat guppandes i trång livflotte lurar jag. Gud förbjude.