I see, said the blind man

Vi ställde upp i Strömstadmilen ett gäng från Hällestrand när det gick av stapeln i lördags. I våra knallorangea teamt-shirts tror jag inte vi gick att missa, när vi kutade backe upp och backe ner genom stan. Jag kom in på 51.24, efter vaktmästare Pettan och tätt följd av Tattarbyns envisaste -Stina. Jag hade inbillat mig i fin form och loppet var lika plättlätt som att kånka gigantisk ryggsäck uppför lång trappa. Pina! I mål, gratis banan, medalj och vattenflaska så var det snart glömt.
Efter loppet, i bilen, snackar de andra om hur ballt det var att en blind kille sprang! Hur läskigt det måste vara att inte se var man sätter fötterna, snacka om! Vänta nu, blind kille, såg jag honom?
De enda utstickarna jag kom ihåg och lagt märke till i vimlet var två grabbar. Skulle nog vilja kalla dem fuskare, jajamensan. De höll ju en pinne, typ skidstav emellan sig så givetvis hjälptes de åt att draaa varann genmom loppet. Lite draghjälp hade man inte tackat nej till i uppförsbackarna, förstod helt klart tanken. Men inte nog med det. Längst slingan nere i hamnen, fick jag en knuff av en axel och flög en två, tre meter i sidled. Låt säga. Den sista av de två stavlöparna SÅG sig inte för. Men JAG såg dem i trupp älga iväg framför mig, en drös åskådare hejjade dem och tjoade längst vägen också. Wtf?!! Herregud, ta ett fjolligt stadslopp på så blodigt allvar tänkte jag buttert. Fuskare, och blindstyre tänkte jag också...