Här kan man va

Jag befinner mig på Milos Beach resort, Lefkas, Grekland. Anlände igår och har fått bara positiva intryck från denna grönlummiga, bergiga ö så här långt. När jag var i Grekland sist och jobbade för Navigare, insåg jag rätt snart att de inte hade sysselsättning åt mig hela sommaren. OMG! Panikkänslan kom krypandes, what to do next!?! och gjorde att tankeverksamheten drog igång i mitt äventyrssökande sinne. Jag såg mig om efter andra möjligheter till att stanna i solen. Länge har jag velat pröva på surfing, inte minst sen vår underbara resa till Australien med mamma och syrrorna. I vintras inspirerades jag av Andy också, min chef i Alperna och profisionell windsurfare, som tipsade att jag borde ge kite ett försök. Googlade Kite surfing Grekland, Milos Beach resort träffades, ka-ching! Skrev ett uppriktigt mail, jag vill lära mig sporten - finns det några lediga jobbpositioner? Fick svar från greken som driver stället och Ka-Ching, här är jag!

Resan hit från Kroatien tog evigheters evighet. Färja nr 1 Split-Ancona hade jag unnat mig lite bekvämlighet, en hytt och kunde sova mig över havet. Färja Nr 2 Ancona-Igoumenitsa snålades det med lyxen och jag sov obekvämt ihopvikt i en flygstol, men ack så billigt! Föda för snåla resenärer ala Frida var smörgåsar med Kalles Kaviar substitut - Tonfisk paté! Mm mmm. 

Framme i Igoumenitsa, åter på Grekiskt fastland, hade jag väntat mig att bli upphämtad från någon resortpersonal, som vi hade bestämt ett par dag tidigare. Men där gick jag bet på komforten, ny dag nya bestämmelser verkade vara melodin. Några busstimmar av senare blev jag upplockad av chefen den sista sträckan till resorten. Intressant möte, hey how are you? Jag hann inte svara honom innan hans telefon ringde och han babblade på lika fort som han gasade fram genom buschen. Han är en väldigt upptagen man, lite snurrig har jag fått intryck av, många bollar i luften och mycket att göra så här på försäsongen. Jajja, vi ska nog komma överens, om jag så måste kasta lasso runt honom när jag behöver få veta något. 

Efter en månad av härligt båtkollektivliv kändes det oerhört ensam också att resa helt solo. Men man möter la trevliga och omtänksamma människor vart man än tar vägen. Turkiska lastbilschaffisar bjöd mig på kaffe i Ancona i väntan på nästa färja. En grekisk gubbe i ett litet supermarket bjussade på godis och tyckte att jag skulle ha en blomma i håret när jag hade handlat av honom. En timmes dötid i väntan på bussen i Preveza satt jag och ett gäng gamla greker och försökte konversera utan mycket framgång, dock hade vi väldigt roligt. De engarerade sig allihop i att se till att jag kom på rätt buss och skulle komma fram till min destination. Kanske är det kombinationen blont hår, ensam tjej och kånkande på gigantisk tung ryggsäck som gör det? Vad vet jag. Nåja, lilla mamma, jag är på min vakt. 

I eftermiddag börjar vi! Introduktion i beachbaren klockan fem är det sagt, där jag och en grekisk tjej ska arbeta ihop. Det ser chill ut, med soffor och öppen veranda ut mot stranden med parasoll och volleybollnät. Vi har en vecka på oss att läras upp, nästa helg drar verksamheten igång på riktigt med festival och pröva-på-kite-dagar. Oohoo!

Just nu har jag ett rum att sova i på resorten, men så snart som möjligt ska jag få tillgång till ett hus fullt utrustat och med flera rum där ett okänt antal personer ska bo... Det ligger ett par kilometer bort tydligen, men en cykel ska jag få att trampa på till och från jobbet. Kan bli bra, kan bli bra. Väntar med spänning på att se skicket på huset, chefen har nämnt att det är gammalt... Ber till gudarna att det är mögel- och kackerlackfritt!