Triathlon!

Nu är vi tillbaka i Toronto och jag packar för fullt! Tisdag är galet snart!

I helgen har jag sagt hej då till St Marys och Mike där ute. I lördags hade vi BBQ med de fyra andra familjer som jag lärt känna här, kul att kunna säga hej då till alla på en och samma gång. Jag blev också överraskad med cupcakes och presenter under kvällen både för att jag far hem och för att de missar min 20 årsdag. Nu är jag fullt utrustad med Canadasouvenirer, jag kommer ALDRIG glömma att jag var här, ett som är säkert, hihi. Det var flaggor, nyckelringar, termos, handduk, keps bland annat. THANK YOU ALL!=)

Under dagen var vi i Woodstock och såg på när barnen gjorde Splash and dash, som är triathlon fast utan cykeletapp. Nicole var nöjd med sin medalj och sin prestation, första tjej i mål, hurra!

Idag, gick vi upp tidigt i morse och for till Woodstock Chris, hans bror Marshall, hans polare Spencer och jag. 1000m swim, 32 km bike och 8 km run stog på programmet när det äntligen var dags för triathlon!

Vädret var riktigt pissigt när vi gav oss iväg hemifrån, det varnades för åska och var mulet. Det såg riktigt tråkigt ut, i värsta fall skulle loppets redigeras och köras utan simning ersatt av 2 km run, ett duathlon. Det var dock uppehåll när vi kom dit, vi gjorde oss i ordning. Jag fick hjälp att sätta upp allt rätt med cykel, skor och allt man behöver. Alldeles innan starten, som sker i vågor med olika åldersgrupper, hade vi klämt på oss badmössorna och traskade lugnt mot stranden eftersom ingen av oss var i första vågen... Trodde jag.

Min gummimössa var ärtgrön. Vid stranden funderade jag var alla andra ärtor var, i samma veva hörs första startskottet och Chris pekar - Eh, Frida, I think you are supposed to be swimming out there. HAHA! Såå där gick min start, bra på ett vis jag hann inte ens bli nervös, det var bara att springa i och börja simma. Gott om plats var det också, helt ensam simmade jag på i min takt, ett tag åtminstonne. Någon minut senare gick nästa startskott och en ny åldersgrupp satte iväg, däribland mina tre polare. Swoooom, så var man omringad av badmössor, armar och ben, plaskande vatten. Chris stack upp huvudet för att se om jag var okej, (fast att jag redan lovat honom att inte drunkna) sen såg jag inte honom mer under den etappen som är hans starkaste. Jag höll vad jag lovade och kom i land till slut, glad att ha den biten jag var mest skrajsen inför över.

Cyklingen var dryg till en början, hade motvind och hurtgubbar i 60 årsåldern trampade om mig(man ser hur gamla alla som deltar är för det står skrivet bak på benen). När jag kommit halvvägs och fick vända om kändes det genast mycket bättre. Det var medvind och jag kunde glida förbi några av hurtisarna som passerat mig tidigare, hehe.

Benen kändes slöa när det var dags att börja springa, frustrerande! Tänkte att det här kommer aldrig att gå. Jag sprang ut ifrån the transition area och bryr mig inte om publiken för jag känner ingen där i varje fall och koncentrerar mig på att röra mig framåt. Men Candice fanns visst i publiken och hojtade Goooooooo Friiiiidaaaaaa!! Tänk vad lite hejjarop kan göra, benen kändes genast liiite lättare att lyfta, hurra! Den deprimerande första kilometerskylten dök upp sedan, den vill man ju bara inte se. När 4:an dök upp kändes det finfint, för att inte tala om lyckonuffran 7 som gjorde min dag! Haha.. I mål kom jag i alla fall, det var det enda som räknades och kul var det!:D