Back in SWEDEN!

Jag lämnade Kanada, Toronto och underbara familjen KING i tisdags eftermiddag för att göra den långa resan HEM till Dalom! Det var lite kämpigt att kramas hej då till Candice, Chris och barnen. Nu när vi bott och upplevt saker tillsammans i åtta månader har vi lärt känna varandra väldigt bra. Det är en mysko känsla att bara ta sitt pick & pack och sticka, samt inte veta när vi ses igen!! Trots den knepiga känslan var det så det fick bli, jag kånkade iväg på min massiva packning med tårar nerför kinderna.

De här fotona känns som en bra avslutning på kapitlet. Trollungarna har vuxit en hel del som ni kan se, det har också mitt hår, gudskelov.

Det är kul att tänka tillbaka på hur det var i början när jag nyss kommit till Kanada. Allting var nytt, det var mycket att lära sig och många att lära känna. Tvillingarna var så små, de kunde inte göra mycket väsen av sig eller ta sig någonstans. Nu när jag for kände jag mig som en del av familjen, jag kan rutinerna och är väldigt fäst vid barnen. Tvillingarna gapar och pratar hej vilt, kryper, går, busar och kramas! Jag ser fram emot att följa deras utveckling och hålla kontakten med familjen, sen hoppas jag att vi ses om något år igen!

THANK YOU, The KING family! I'll miss you and always remember and be grateful for the time we spent together. See you later!

Sista middagen med Kings,,,

Idag hade vi smoked meat sandwich till middag downtown Toronto. Det var verkligen mysigt att gå ut och äta tillsammans en sista gång innan jag far hem. Efteråt käkade vi glass i stora lass på Dutch dreams, inte fel det heller =)

Jag gjorde min sista shoppingrunda på Queen street west och Eaton centre på förmiddagen. Resultatet av det blev att jag just nu har problem med övervikt i mina resväskor, men det SKA gå. Har inhandlat en gosig hoodie och sweatpants på Roots som jag tänker vara bekväm och resa hem i imorn.

Nu måste jag sova, imorn ska det kramas och sedan kånkas massor av packning!!

Triathlon!

Nu är vi tillbaka i Toronto och jag packar för fullt! Tisdag är galet snart!

I helgen har jag sagt hej då till St Marys och Mike där ute. I lördags hade vi BBQ med de fyra andra familjer som jag lärt känna här, kul att kunna säga hej då till alla på en och samma gång. Jag blev också överraskad med cupcakes och presenter under kvällen både för att jag far hem och för att de missar min 20 årsdag. Nu är jag fullt utrustad med Canadasouvenirer, jag kommer ALDRIG glömma att jag var här, ett som är säkert, hihi. Det var flaggor, nyckelringar, termos, handduk, keps bland annat. THANK YOU ALL!=)

Under dagen var vi i Woodstock och såg på när barnen gjorde Splash and dash, som är triathlon fast utan cykeletapp. Nicole var nöjd med sin medalj och sin prestation, första tjej i mål, hurra!

Idag, gick vi upp tidigt i morse och for till Woodstock Chris, hans bror Marshall, hans polare Spencer och jag. 1000m swim, 32 km bike och 8 km run stog på programmet när det äntligen var dags för triathlon!

Vädret var riktigt pissigt när vi gav oss iväg hemifrån, det varnades för åska och var mulet. Det såg riktigt tråkigt ut, i värsta fall skulle loppets redigeras och köras utan simning ersatt av 2 km run, ett duathlon. Det var dock uppehåll när vi kom dit, vi gjorde oss i ordning. Jag fick hjälp att sätta upp allt rätt med cykel, skor och allt man behöver. Alldeles innan starten, som sker i vågor med olika åldersgrupper, hade vi klämt på oss badmössorna och traskade lugnt mot stranden eftersom ingen av oss var i första vågen... Trodde jag.

Min gummimössa var ärtgrön. Vid stranden funderade jag var alla andra ärtor var, i samma veva hörs första startskottet och Chris pekar - Eh, Frida, I think you are supposed to be swimming out there. HAHA! Såå där gick min start, bra på ett vis jag hann inte ens bli nervös, det var bara att springa i och börja simma. Gott om plats var det också, helt ensam simmade jag på i min takt, ett tag åtminstonne. Någon minut senare gick nästa startskott och en ny åldersgrupp satte iväg, däribland mina tre polare. Swoooom, så var man omringad av badmössor, armar och ben, plaskande vatten. Chris stack upp huvudet för att se om jag var okej, (fast att jag redan lovat honom att inte drunkna) sen såg jag inte honom mer under den etappen som är hans starkaste. Jag höll vad jag lovade och kom i land till slut, glad att ha den biten jag var mest skrajsen inför över.

Cyklingen var dryg till en början, hade motvind och hurtgubbar i 60 årsåldern trampade om mig(man ser hur gamla alla som deltar är för det står skrivet bak på benen). När jag kommit halvvägs och fick vända om kändes det genast mycket bättre. Det var medvind och jag kunde glida förbi några av hurtisarna som passerat mig tidigare, hehe.

Benen kändes slöa när det var dags att börja springa, frustrerande! Tänkte att det här kommer aldrig att gå. Jag sprang ut ifrån the transition area och bryr mig inte om publiken för jag känner ingen där i varje fall och koncentrerar mig på att röra mig framåt. Men Candice fanns visst i publiken och hojtade Goooooooo Friiiiidaaaaaa!! Tänk vad lite hejjarop kan göra, benen kändes genast liiite lättare att lyfta, hurra! Den deprimerande första kilometerskylten dök upp sedan, den vill man ju bara inte se. När 4:an dök upp kändes det finfint, för att inte tala om lyckonuffran 7 som gjorde min dag! Haha.. I mål kom jag i alla fall, det var det enda som räknades och kul var det!:D

En hand kvar i Kanada =)

Jag har städat och grejat i mitt rum hela kvällen, lika bra att börja i tid och få lite ordning känns det som. Fasen vad prylar jag samlat på mig ändå när allt kommer ut ur lådorna och garderoben! Jag lär nog fixa en till resväska ser det ut. (Men jag har i alla fall inte lika mycket prylar som du Klara;)

I veckan har det inte hänt särskilt mycket, jag har jobbat mer än vanligt. Förutom det har jag avslutat medlemsskap på gym, stängt bank- och mobilkonto. Såå det är ingen vart att ringa eller messa mig på mit Kanada nummer längre.

I morgon ska jag träffa Nikki och vi ska käka lunch ihop. Blir nog att krama om henne och säga hej då om vi inte hinner ses något mer. Känns lite tråkigt, hon har varti en go vän här borta, men vi kanske syns igen inte omöjligt.

NU till helgen, min sista weekend over here, kommer bli den fartigaste av alla helger i St. Marys. Det kommer massor av folk över på middag på lördagkväll och vi är en skara som ska kämpa oss igenom ett triathlon på söndag. Förhoppningsvis hinner vi med en ridtur eller två också. Sedan återstår bara måndag och på tisdag då är det tack och hej leverpastej för mej! Tills dess har jag nog shoppat upp vartenda litet korvöre och fyllt mina resväskor till bredden, tihii.

Veckans ROLIGASTE nyhet var Stoffes o Emlans BÄBIS som kom till världen i måndags!!! Idag sågs vi på skype, ååå vad jag vill hem och hålla i lillgrodan! Det hinns med på onsdag, inte allt för långt borta, jippie! STORT grattis till syrran och Stoffis!

Favortibild ! Frida & Nicole i Key West