Heartbreaker!

Lördag morgon packade vi in oss allihop i pickupen med stroller och cyklar på flaket och for till Woodstock. Där var det triathlon cliniq för nya triathleter och folk som ville pröva på rutten inför nästa helg då det är tävling. Chris och Candice tyckte det var nödvändigt att jag fick all information om hur ett lopp går till samt att fått testa simma, cykla och springa sträckorna.

Allt förklarades väldigt utförligt på cliniqen, toppen bra. Simningen är det jag gjort minst och det jag oroar mig för. Vi tränade på att ta sikte på något och simma rakt, också hur man lägger sig bakom någon och snålåker så mycket det går. Inget av detta har jag nytta av. Jag kan inte crawla, har aldrig lärt mig det, så jag håller mig till bröstsim, det går lååångsamt men jag ser vart jag simmar. Tror strängt på att jag kan bröstsimma spikrakt och tjäna in på att inte simma en meter i önödan! Efter att ha kravlat ur våtdräckten och fått fler instruktioner cyklade och sprang vi, inte hela sträckorna dock. Nu är jag taggad inför nästa helg, tror det blir skoj!

På eftermiddagen red Chris och jag en sväng. Tvärs över stora och gröna fält på hästryggen, det är bra härligt! Mr och Mrs Baker körde från Michigan och anlände under dagen. På kvällen hade vi ribs, corn och coleslaw till middag ute på terrassen allihop, mums!

Det har skrattats en hel del åt hur jag skämt bort Alex (?) också. När Laura druttar omkull kryper hon vidare utan gnäll, men Alex klämmer fram krokodiltårar och skriker som om han blivit översprungen av en flock elefanter. Han tittar sig omkring efter sin räddning, det vill säga jag (han gör bara så med mig för han vet ingen annan kommer ta upp honom) och kommer krypande, snörvlande och misserabel. Han slänger sig i mitt knä och vill ha tröst. Detta ska vara mitt verk, att han är en så pjåskig, jag har väl gullat honom för mycket eller något. Kan hålla med om att han är lite överkänslig, men det är svårt att inte plocka upp sötnosen med när han sätter igång och gråter, livet är sååå besvärligt om bara någon brydde sig om lilla mig, hihi.

Mr Baker frågade idag "How do you feel about going home knowing you are breaking a young boys heart?" Haha, vi alla undrar hur snutteplutten ska klara sig utan hans räddare i nöden.

Efteråt gungade Nicole och jag i gungmattan, hon sjöng sin egen verision av "O Canada" för full halls när morfar puttade på, knasluvan. Och där var det slut på den dagen, bara 10 kvar till hemfärd!