FRIPPA: december 2014

Dominikanska republiken, är vi i nu på uppdrag visumsök och turista. Det är härligt att snacka spanska igen och spännande att se vad den här sidan av ön Hispaniola har att erbjuda.
Vårt första stopp, Jarabacoa, "land of waters" döpt av urinvånarna på Taíno språk, ligger inlands, i bergen och bara några timmar med buss från Santo Domingo. Knappt, kommer vi av bussen när en snubbe fram och ställer frågor om vår vistelse och vad vi planerar göra. Vi följde med till hans kokosnötstånd och sippade kokosvatten medan han pladdrade på om paragliding, forsränning och riding. Vi anmälde oss till paragliding och stack iväg samma eftermiddag. Skjutsen uppför berget gick med en pickup, först genom villaområden där småbarn lekte i dikeskanten och moppetrafiken är helt bananas. Hojar överallt, omkörning på ut och insidan, tre-fyra pers på sadeln, minst. Fortsatte uppför brandta grusvägar kantrade med flådiga villor och bananträd. Från en gräsplätt, avsats på toppen flög vi iväg. Vi flög! Min flygare avbröt dock våra försök två gånger, men på tredje kom vi iväg. Zach hade redan svävat iväg när jag sprang tills fotfästet försvann. Kändes klumpigt att springa med den där selen och ihopkopplad med guiden. Oroade mig för att snubbla i starten, krascha in i trädtoppar, vara för tung för seglet eller,.. Störta. Hoho, tankarna som flyger genom huvudet när du provar något nytt. Jag landade rumpan först i högt gräs på en åker nästan en hel timme senare. Lovely! Zach vill ta certifikat, oh yes!

Nästa utmaning, Pico Duarte! Vi gillar ju att bestiga berg, o Karibiens högsta ligger i här i DR. Vi fick många erbjudande på guidade turer från researrangörer i Jarabacoa, de lurade bara mig, inte Zach. De ville ha 250$ för att ta oss upp med en lokal guide, en övernattning o middag. Jag var redo att slänga upp stålarna, men Zach går iväg o köper filt o liggunderlag istället. "Na, vi gör vår egen grej" Han har rest mycket och prutat kopiöst och vet knepen att ta sig runt. Så, locotidigt onsdag morgon, klädda för att bestiga Pico Duarte trodde vi, knatade vi iväg genom stan. Såg inte en käft. "Här, har jag läst på internet att någon slags taxi plockar upp folk som vill upp till bergen" säger Zach och vi parkerar oss på trottoaren. Mhmm, det verkar ju otroligt lovande tänker jag och fryser lite där i ett knäpptyst kvarter. Men, första bilen vi ser bromsar in vid oss klockan sex, prick! Den enda spanska som behövdes, Pico Duerte? Si! Vamos! Och vi slänger bagaget på flaket och knökar in oss i den sletna pickupen. Två andra filurer plockas upp och en full bil gasar upp mot La Cienega de manabao, byn guidade turer utgår ifrån. Vi släpps av vid en ensam kiorre där en eld brinner i eldstaden och några morgonpigga står utanför med kaffekoppar, roat kollar in turisterna som anländer allt för lättklädda. Klär på oss alla lager kläder vi har med oss, inte mycket då vi gjort vårt yttersta för att resa "light" den här gången. Får skjuts ytterligare en bit med en ny pickup och de droppar oss i en korsning där de försäkrar oss att det finns "guía", guide. Vi gör en betydligt billigare deal med en snubbe som är villig att ta oss till toppen av Pico Duarte och tillbaka ned på två dagas. Det snackas endast español och var ett skjå att komma överens om detaljerna. Priset, maten och annat nödvändigt. En äldre señora rotade fram två tjockjackor och gnuggade sina armar sägandes "Pico Duerte muucho friiiio" och gav oss dem till låns. Muchas gracias snälla tant!

Guiden packade sadelpåsar på sin lilla ponny, satt upp och vid åtta bar det iväg. Längst vägen var stora fält med squashplantage, vägarbete och barn påväg till skolan i deras blå uniformer. Ganska snart, hojtar vår goda guide från sin sadel, "pronto pronto"! Skynda på själv tjockis, och sitt av din taniga ponny tänker jag och undrar vad för tomte vi hyrt för färden.
Vi når nationalparken och pröjsar för att komma in samt får i oss en slurp sött kaffe. Därefter, börjar vi så smått uppåt, till toppen 3087 meter!
William heter guiden, ponnyn som bär honom Andrés och hunden hackihäl, Chicito. Glad att ha djur omkring mig gossar jag med Chicito. Det blev kortvarigt då han pissade på mina byxor, slutgosat.
Sju svettiga timmar senare når vi "La compartición" 2450 meter, lägret där vi ska vila och bestiga resten nästa dag. Vandringen upp startade i grönlummig djungelskog och många vattendrag med kallt dricksvatten vi kunde fylla flaskorna med. Fortsatte med ett riktigt lerigt parti där stigen fick mig att tänka oss som eremitmyror. Sista etappen var skog och steniga fotvrickvänliga stigar. Det var uppför, det var tungt. Vi känner oss otränade och våra kroppar är troligen chockade. Vår guide piskade ideligen på sin häst och jagade på oss också, muntligt tack o lov. Vi tyckte han var aningens otrevlig, hans mission verkade simpelt vara att ta oss upp på bergstopp och sedan ner, utan krusiduller och inget extra att förvänta. En lättnad kan jag lova, att se hustaken på lägret tona upp sig mellan träden sent på eftermiddagen.
Tvålen åkte fram och vi svabbade av oss värsta smutsen i en svinkall källa. Ris och kyckling framför en stor brasa, en stjärnklar kväll följde sedan. En tidig läggdags blev det tackvare slutkörda ben och uppstigning klockan 3,00 på agendan.
3,00am smusslade vi oss iväg med ficklampor genom skogen. Intog lite snacks innan toppen och nådde Pico Duarte i månsken runt 5.00. Frusna, tänkte vi invänta soluppgången, för vad är poängen att vara på Karibiens högsta berg och inte se shit? Meen vår goda William, vars mission var accomplished enligt han själv, var nu reda att jaga oss ner igen på samma manér. Vamos! Sa han kort och vände på klacken. Sen vi inte var inne på det spåret satte han igång diskussion övertalning att traska nedåt. Gudars, det var inte lönt. Vår squashodlare till fejk guide ville hem till sina plantage, inte mycket att göra. Utan att ha sett ena en glims av utsikten som vi vandrat mil för, följde vi efter vår snubbe ner igen. Nej, Zach kutade i förväg för han var förbannad på karln.
På eftermiddagen var vi nere. 46 kilometer senare, leriga, myggbitna och möra i kropparna. Vi var glada att ta farväl av vår slavdrivare, när jag upptäcker att min plånbok är borta. Fyndigt Frida. Vars på beret vi vandrat i två dagar kan den vara?! Pigg på att vandra upp igen? Gaaaah!

Hur mysko som helst, inte till vanligheterna när jag tappar bort grejer, så kom börsen tillbaka. Väldigt hjälpsam personal i nationalparken hittade den, muuchas gracias!