Många av de grekiska öarna jag fått se i september har varit helt otroliga. Perfekta vykortsvyer på Santorini, med svarta stränder, typiska grekvita hus med blå tak som trängs ihop på sluttningen ner mot havet. Vackert. Likaså de små byar på kala öar utan knappt någon växtlighet alls i blåsiga Kykladerna, undrar just vad de enstaka getstackarna har att tugga på? Den lugna livsstilen á la hakuna matata och manana manana, som öborna verkar följa känns sund. Har inte sett en stressad själ. När jag haft en lucka att sticka iväg på en springtur och rusat gatan fram drar jag blickar till mig.
Här om natten, styrde jag båten när den gick för motor genom mörkret tillbaka till hemmahamnen. När soluppgången kommer smygandes i horisonten sitta där på däck men en kopp rykande kaffe och bara njuta.
Det är fina stunder. Å andra sidan, kan jobbet vara himla oglamouröst. Tänker skildra den raka motsatsen också. När vi seglar och lunchen ska lagas under färd vill jag ibland kasta in handduken, säga skepp ohoj eventuellt hoppa över bord. När tomaterna får liv och rullar iväg, skålen med aioli välter i kylen, svetten rinner i värmen, besticklådan var inte sjösäkrad och far i golvet med ett brak, jag bränner fingrarna och svär en lång ramsa på gasolugnen, då är det inte skoj. Mitt upp i allt efterfrågas mer öl och snacks i sittbrunnen, någon är sjösjuk och grisar ner på toaletten, skeppar’n glömmer förvarna att han slår segel...
