 |
| Zona Colonial, Santo Domingo |
 |
| Alcázar de Colón - Columbus hus 1515 |
 |
| Zona Colonial |
Strömmen kom just tillbaka, hurraa! Ensam i ett rum på B&B i Santo Domingo, skulle just fjutta på ett tanigt litet ljus och lägga näsan i en god bok. Men nu kan jag spendera kvällen på internet istället, sånna är tiderna. Kommer böcker ens tryckas om 50 år undrar jag för mig själv.
Husvärden knackade just på med ett paket...kakor? (hur kunde han veta, står kakmonster i pannan?) Han kunde visst inte sova annars, i oro att jag skulle vara hungrig... Vilken stjärna, så gullig den där Oskar. Konstig gest kanske ni tycker, men det berodde på att jag checkade in ikväll, kom till ordning på rummet i beckmörker för strömmen hade gått och gick till sängs hungrig. Tidigare, gick jag ut för att hitta till något super mercado och köpa vatten, frukt o nötter eller liknande i stadsdelen Gazcue, Santo Domingo, Dominikanska Republiken. Kom prompt tillbaka efter några minuter, på grund av min paranoia och de obehagliga gatorna. I Santo Domingo visslar eller hojtar män efter en på gatan. Rubia, mi novia, guapa, bonita, mi amor! Killarna som hänger ut genom dörren på alla "guaguas" (minibussar som är det billigaste alternativet att resa med) gör pussljud och kissekatt ljud efter en. Jag. Tål. Det. Inte. Bara obehagligt, irriterande och väldigt stressande. Dagtid känner jag ibland för att slänga upp fingret och visa mitt ogillande. I mörkret är jag helst inte ute alls.
Så, i kväll efter att ha gått några kvarter och letat affär, fått några störiga visslingar känner jag för att vända tillbaka. Misstänker mördare å kidnappers i varje knut, damn movies! Kanske en stor dos överdrift av den verkliga situationen, men jag blir skraj och föreställer mig det värsta. Också skaa man vara på sin vakt.
Hittade till en öppen mercado i ett gathörn, dock ingen frukt att handla, bara ett gäng ruttna päron (gubbar) på gatan utanför, ropandes heeey blondinen kom hit ett tag. Nähe, det var droppen! De skrämmer mig, bara att bli iakttagen och ropas på. Det blir en hel uppståndelse bara att jag går in på en kiosk. Gaaah, de måste ha tråkigt. Rubia, rubia, hello, where are you from? Deutschland? I love you... Ignorera. Paranoid sprang jag sista biten till mitt B&B. Med flåset i halsen kom jag in genom grinden, och där står Oskar. Pinsamt. Det var snabbt, allt okej? - Ooja, inte hungrig bara, ångrade mig. Liksom. Haha... Där av kakorna på rummet.
Igår målade Zachary mustasch och skägg på mig i förebyggande syfte för behov av förklädnad här i landet där "rubia" jagar mig. Men det kändes lite fånigt att smeta på idag, väl i stan.. (fast än det var väldigt skoj igår) Ikväll körde jag strategi rulla upp mina flätor och klämma på en kepa, och springskor, tråkiga vardagsklädsel, långa byxor. Allt för att inte svänga med en blond hårman som är så sällsynt o eftertraktad här. Försöker inte framställa mig själv som en vandrande Barbie doll, det är bara så det går med ett blont huvud i DR. Jag vill undvika att väcka någon som helst uppmärksamhet med en hårfärg som råkar höra till oss nordbor.
Jag har kanske insett att det är kulturella skillnader som ligger bakom att jag känner mig utsatt och . Kanske vill de en inget ont, kanske är det bara muntliga trakasserier. Men det hjälper inte att man känner sig som ett vandrande objekt, när man synas från topp till tå och hojtas på. Då blir man på sin vakt, hela tiden. Men det är ju mer ut med språket i spansktalande delar av världen. Jag har alltid funderat hur tjejer från samma kultur hanterar det förbaskade busvisslet. Vinkar de tillbaka och uppskattar't, totaliggar de eller visar de ogillande? Oklart.
En dag som denna saknar jag mitt Sverige, där man smälter in och är en nobody bland många andra blondies.
 |
| Stranden i Cabareta |
 |
| Killen säljer kakor, SÖTA kakor |
 |
| Cabarete Beach |
